Plötsligt så kunde man urskilja ett flertal mynningsflammor bakom några av träden ett tjugotal meter bort. ”Skydd!” skrek sergeanten. Överallt rasade det ner bladverk och kvistar. Flisor sprutade ur träden när de grovkalibriga kulorna slog in i de kraftiga stammarna och skalade bort stora stycken av barken. ”Echart se för fan till att få upp KSP’n och besvara elden!” skrek Corporal Widmeyer medan han besvarade elden med sin M50. Det blev ett fullständigt kaos medan båda sidor vräkte på med allt de hade.
Jason hukade sig och besvarade elden medan han sökte efter något som kunde ge eventuellt skydd mot den inkommande elden. Borta var nu alla tankar på vatten och besvärliga insekter. Bladverket rasade ner och störde koncentrationen och flisor från träden hade fastnat i hans svettiga hår. Jason kastar sej ner bakom en nerkapad stock och hukar sej ner samtidigt som han ser Hölstret bli träffad. Han höjer upp M50’n över stocken och vräker iväg några salvor mot skogen.
Von Hollester hade just höjt sin M50 för att reagera på elden när han blev träffad i vänster ben med en sådan anslagskraft att han inte kunde hålla balansen utan föll framåt i mossan. Han grinade illa när han grepppade sig om låret och såg det gapande hålet i rustningen och blodet som sipprade ut… Ett skrik formas sakta ur strupen av förtvivlan, sedan kom den brinnande smärtan. Efter några sekunder börjar Frank att rulla sig i skydd famlar efter pistolen i hölstret. Pistolgreppet känns halt av både svett och blod från händerna. Överallt hörs skrik och ljudet av automatvapen.
Mitt i detta kaos kunde ni se Stone skrika och vackla till med blodet skvättande ur hans högra arm som pekade i en onaturlig vinkel. Han reglade till innan han föll bakåt vridande sig i smärtor vrålande… ”Medic!… Jag är träffad!” Sedan lutade han sig tillbaka och man kunde se hur tårar rann längs hans kinder. ”Aaaaghhh!” skrek han när han försökte krypa i skydd bakom en stor trädstam några meter bort.
Echart hade mycket snart hittat en bra position för KSP’n vid en rotvälta. Ännu hade ingen beskjutit honom med någon större koncentrerad salva, så han hade inga direkt störande moment och arbetade därför effektivt när han fällde ut bipoden, placerade KSP’n stabilt och besvarade elden som han lärt sig.
Echart lutar sig försiktigt ut från skyddet bakom rotvältan och kikar snabbt in i Djungeln tills han får syn på FI’s mynningsflammor, han kramar in avtryckaren och vräker skurar av bly mot Imperial svinen så blad och kvistar ryker i takt med krutröken från hans M606:a. Vapnet hoppar till kraftigt men står stabilt på rotvältan och kastar ur sig mängder med mässinghylsor i en fin båge ut i skogen.
Löjtnanten satte fart mot den position där Von Hollester befann sig men hann inte fram förrän han träffades och stöp med ett grin på läpparna ner i den våta mossan, där han blev liggande kvidande.
Sergeanten besvarade elden från höftposition medan han småsprang i sidled mot ett stort träd där han borde kunna få ett bra skydd mot elden. Kulorna slog in i träden bakom honom medan han snabbt förflyttade sig. Väl framme tog han skydd bakom trädet och pustade ut tätt tryckt mot den skyddande stammen.
Medic Jones såg hur mannarna föll som flugor runt honom. Han bet ihop och satte av mot Stone som verkade vara allvarligast sårad. Jones sprang som en gasell där kulorna ven runt huvudet och fötterna på honom. De sista tre metrarna slidade han som en baseballspelare längs marken fram till Stone där han raskt slängde sig ner och spanade efter ett tillräckligt skydd.
”Echart klockan två stora trädet!” ropade Subov medan han raskt höjde sin M50 och besvarade elden. Echart hann precis se hur blod skvätte ut från sidan av trädet och en person med kamouflage målad rustning höll sina händer för huvudet och segnade ihop till marken.
Echarts träning hinner ikapp hans rädsla och raseri och han byter snabbt taktik från att besinningslöst vräka förintelse helt blint ut i lövverket, skickar han nu istället korta kontrollerade skurar mot mynningsflammorna och försöker hålla FI nere så att kamraterna kan förflytta sig till bättre ställningar. Echart kan skymta en siluett samt en mynningsflamma vid en trädrot ca 30 meter bort. Han riktar in M606:an och kramar in avtryckaren en gång. Vapnet hoppar till och figuren vacklar bakåt innan den faller med ett hest skrik.
Corporal Warren pekade ut riktningen åt Jason och ropade ”Klockan elva rotvältan, 50 meter bort. Jason kunde urskilja en kamouflerad figur raskt resa sig och springa mot ett stort träd ett tiotal meter bort. Warren höjde raskt sin M50 och slängde iväg några jaktskott mot den springande mannen. Första skotten tar i marken alldeles bakom mannen. Sedan träffar han honom lågt men det har tydligen ingen effekt eftersom mannen inte saktar ner. Det sista skottet spränger sönder mannens huvud som en övermogen vattenmelon. Kroppen faller till marken ryckande medan blodet pumpar ur den huvudlösa kroppen.
Jason vräker på nytt iväg några salvor mot skogen och ålar sakta mot Hollester och ser till att hålla ner huvudet. Hans hjärta är det enda han hör för tillfället och svetten lackar om hans grimaserande ansikte. Han kryper ihop och tittar på Hollester och skriker: "Behöver du hjälp, eller klarar du dig tills det lugnat ner sej??"
Frank ropar med smärta i rösten "Försök att hjälpa Löjtnant, jag klarar mig ett tag till!" Frank lutar sig över stocken och slänger iväg några skott med ’Boltern’ innan han tar skydd igen bakom stocken. Han försöker att hålla huvudet kallt efter situationen men smärtan är olidlig. Han känner hur benet börjar domna bort och kroppen kylas ner. Han inser snabbt att han har förlorat en hel del blod och börjar famla efter första hjälpen paketet placerat i det vänstra axelskyddet. Snabbt sliter han sönder plasten med tänderna och gör därefter ett provisoriskt förband. Redan inom några sekunder har förbandet blivit rött och Frank inser att han nog är allvarligare skadad än han först trodde. Frank börjar att ropa på medic "Jones jag har lite problem här!" Frank försöker att stoppa blödningen med ett avsnörande förband runt benet och knyter åt hårt. Han grinar till av smärta men uthärdar nog det hela ännu ett tag. Nästan direkt avtar blödningen och Frank känner hur lättad han känner sig över att blödningen avtagit.
Donovan kryper ihop och byter magasin i sin M50 samtidigt som han plockar
fram en handgranat. Han skriker "SKYDD" ställer sej
knästående och kastar iväg den mot eldens riktning. Därefter kastar
han sig ner på marken samtidigt som han tar skydd bakom st
ocken. En kraftig explosion hörs varefter jord och mossa kastas upp
i luften. Jason ställer sej på nytt knästående och försöker
utnyttja det kaos som granaten orsakade till att försöka hitta ett
mål att skjuta på. Svetten rinner ner i hans ögon och svider. Röken
från granaten slingrar sig mellan träden men det verkar inte finnas
ett spår efter fienden i närheten av nedslagsplatsen.
Subov börjar raskt förflytta sig mot Jasons stock. Medan han sprang
i sidled spred han treskottsalvor över stora delar av djungeln för
att hålla fiendens huvuden nere. Någon meter innan han når fram träffas
han av att grovkalibrigt vapen uppe vid skuldran
. Han snor runt av kraften och hamnar liggande på magen omtöcknad.
Långsamt höjer han sitt huvud, tittar på Jason och flinar lite.
"Tur för oss att Capitol gör hyfsade rustningar eller hur!" säger han
och tittar ner på sitt högra axelskydd som är totalt s
önderskjutet. Därefter ålar han in bakom den skyddande stocken och
byter raskt magasin.
Efter det att Jason tömt magasinet så byter han på nytt mag. I sin automatkarbin
och börjar åla fram mot Lt. Han ropar med hög röst:
"Lt. hur känns det kan du röra dig? Annars så ligg kvar där du är så
kommer jag och hämtar dig!" Han börjar åla i det lill
a skydd som finns samtidigt som han försöker blinka bort svetten ur
ögonen så att han kan se de eventuella faror som uppdagas i FI?s
riktning....
Frank börjar spana emot skogen för att urskilja rörelser svepandes med
Boltern framför sig. Frank försöker därefter få kontakt med
Corporal Widmeyer som ligger och trycker bakom samma stock och säger
"kan du hjälpa mig med radion vi måste meddela staben o
m våran situation."
Corporal Widmeyer lutar sig fram och svär den längsta ramsa som Von
Hollester någonsin har hört, varefter han lutar sig tillbaka och
suckar tungt. "Radiojäveln är helt väck. Den har tagit minst tre träffar.
Klarar du av att fixa den du då är du gud? Minst
!" Därefter hjälper han Frank att krypa ur selen och bli kvitt den
skrymmande radion. Efter en närmare koll på radion kan det
konstateras att mottagaren är helt död. Sändaren skulle kanske? Kanske
kunna fixas med en hel del reservdelar. Men var hittar man
några sådana här mitt ute i skogen.
Sergeant Terrino spanar ut bredvid trädet men kan inte urskilja några
rörelser någonstans. "Jag tror att de har dragit sig
tillbaka?" sade han lugnt medan han spanade över terrängen med svepande
rörelser. "Förmodligen var det en liten grupp som var
till för att slå till och åsamka oss så pass stora skador som möjligt
innan de drar sig tillbaka. Om jag inte misstar mig så måste det
röra sig om Imperials "Blood Berets" En liten kommando styrka specialiserad
på just denna typ av bakhåll Fan!" Terrino hukade
sig ner och såg ner på sina mannar som blödande låg på marken. "Hur
ser det ut Jones?" frågade han.
"Inte allt för bra!" svarade Jones. "Stone har förlorat en hel del blod,
armen är bruten och jag har problem att stoppa blödningen.
Lt. Har fått en kula i höger vad" Inget allvarligt men kan sinka oss
en hel del. Von Hollester tog även han en träff i benet
och har förlorat en hel del blod. Men han ser ut att ha gjort ett förbannat
bra förband själv så, det enda jag gör är att förbinda
själva såret för att förhindra att vi får in några kryp eller smuts
i såret." Sedan såg han upp med en bister min. "Vi sku
lle behöva transport ut ur området" Rätt så fort!" Jones såg ner på
den nersövde Stone vars arm mest såg ut som något som kastas som
avfall på en slaktfabrik. "Annars kommer grabben inte att klara sig."
Sergeanten såg bekymrad ut och såg ut över den nu tysta djungeln. "Ok!"
sade han sedan. "Så här gör vi! Subov tar med sig Stone i
brandmans grepp över axeln. Widmeyer du tar Löjtnanten." En bekräftande
nick och en suck undslapp Widmeyer när han hukade sig
hos löjtnanten beredd att lyfta honom. "Kan du stödja på benet Hollester?"
Frågade sergeanten. Frank nickade till svar och insåg
att han nog får bita ihop för att kunna klara detta. "Warren tar täten
och Donovan följer honom. Därefter tar vi de som transporterar
skadade samt Hollester. Håll er i närheten av Jones om läget skulle
förvärras för skadorna. Echart du tar högra flanken,
Jones den vänstra och jag täcker upp bakåt." Fortsatte sergeanten.
"Vi har bara några minuter kvar till basen. Väl där kanske
vi kan hitta en radio och sända efter förstärkningar och upphämtning."
Jason tittar på de andra och säjer:
"Kom igen nu grabbar det är inte så långt att gå och jag lovar att
innan ni som är skadade är omplåstrade så behöver dom likkistor till sina
män!!!"
Han tittar med en skarp blick på de andra och visar att han åtminstone
inte tänker ge sej....Han tänker tyst:
"Jag skall nog ge dom jävla as som sabbade min dag på detta sätt!!"
Med bestämda steg så ställer han sig bakom Warren och kollar så att
han har ett nytt mag i M50´n. Han passar också på att torka bort svetten
ur pannan och kastar på sej lite kamofärg för reflexer mot
solen.